Förr var det i stort sett otänkbart att ishockeyspelare flyttade till någon konkurrerande klubb. Lagen bytte tre till fyra spelare per säsong. Det fanns någonting som hette klubbkänsla. Hemmapubliken lärde känna sina idoler. Idag vet de inte hur laget ser ut från en vecka till en annan.
Man blir tårögd när spelare uttalar sig;"jag har alltid drömt om att få spela i den här klubben". Det är därför Salmela byter till den klubb som ligger sist i SHL. Glöm det här med klubbkänsla,(finns några undantag) spelarna går till den klubb som betalar bäst. Det skulle vara befriande att höra någon säga;"Det är den här klubben som har utbildat och stöttat mig, därför vill jag spela för dem.
Spelarna jagar domare och tränare får i periodpauserna gå in och ändra assistpoäng. Det har aldrig varit så många andra assist som idag. Detta är viktigare än om laget vinner. Spelarna måste ha ett bra CV att visa upp inför nästa säsong.
HUR HAR DET KUNNAT BLI SÅ HÄR?
Den stora anledningen är att det inte finns några övergångspengar inom ishockeyn. Det är spelarnas marknad. Kontrakt gäller inte längre spelarna har en massa klausuler, ifall det skulle dyka upp något bättre. För att rädda sporten och ge föreningarna större makt måste ishockeyvärlden införa övergångspengar, lär av fotbollen. Detta skulle ytterligare stimulera de som är bra på att utbilda egna spelare.
DET MÅSTE LÖNA SIG ATT UTBILDA DUKTIGA SPELARE !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar