IDROTTSGALAN

Det är svårt att jämföra lagidrott och individuell idrott, ännu svårare är jämförelsen mellan olika idrotter. Vissa år har valen varit enkla, men förra året var det ovanligt många högklassiga prestationer. Ta bara årets kvinnliga idrottare där Sara Sjöströms två VM guld och sex EM medaljer inte räckte till mot Abeba Aregawi. Vilka kriterier som skall ligga till grund för de olika utmärkelserna kan diskuteras i oändlighet. Är bredden på sporten avgörande? Personens popularitet? Skall idrotten vara rotad i den svenska myllan?

Förra året visade, trots att vi är ett litet land, att vi är med och konkurrerar på världsnivå i många olika sporter. Tycker att det blev en bra fördelning av priserna, Zlatan fick sina priser på FIFA galan istället. Ishockeyn och Per Mårds fick välförtjänt uppskattning. Ishockeytränaren Hellkvist är kanske inte känd utanför ishockeykretsen, men fantastiskt roligt att han fick Sportspegeln priset. Att klara av alla svårigheter med sin svåra sjukdom och komma tillbaka till ishockeyn
är en riktig bragd. Jerringpriset har tappat lite av sin status, det idrottsförbund som kraftsamlar sina medlemmar verkar gå segrande ur striden. Jag missunnar inte Stensson den fina utmärkelsen, men var det inte samma resonemang när RGB fick priset? Tanken med priset är inte att de som har flest utövare och kan mobilisera dessa till röstning skall vinna priset.

Var tvungen att med jämna mellanrum titta på Sveriges handbollsmatch mot Montenegro i EM premiären. Handboll är en sport som fascinerar och där vi inom ishockeyn har mycket att lära. Det är taktik, teknik, intensitet och individuella prestationer precis som i ishockeyn. Skillnaden är att handbollspelare aldrig gnäller eller slår tillbaka, trots den omilda behandlingen de utsätts för av någon hundra kilos koloss. Dessutom vräker de sig in i tung trafik utan skydd. Deras mod och disciplin imponerar och det var glädjande att se Sveriges spel som kan bära långt i turneringen. Jag rekommenderar alla ishockeyspelare att titta på handbolls EM.